Poshan

Alltså.. Jag vet inte hur jag ska skriva detta riktigt, men tänk att inte ha några egna vänner.
Jag är så sjukt glad för mina, och det tror jag dom är ganska medvetna om!

Tänk dom som inte har några, som alltid får söka sig till nya kretsar.. Bli kompis med flickvänn/pojkvännens kompisar, eller att hela tiden behöva nästla sig in bland bekantas bekanta, eller bara umgås med dom man jobbar med, eller syskons kompisar osv. Bara för man träffat en person en gång så betyder det inte att man behöver adda på msn och bli vän på facebook, å lunarstorm och allt vad det nu heter.. Tänk att ha det så, att man inte alls har kvar några kompisar från när man va liten, jag har inte supermånga men några iaf, och vi håller verkligen kontakten, det är inte så att vi snackar någon gång då och då för att vi råkar bo grannar utan vi hörs verkligen av för att vi vill det!

Nä jag är så jävla glad att jag inte är den som måste köra mina sk. kompisar land och rike runt för att få behålla dom, eller anordna fest hemma hos mig var och varannan helg för att få träffa några jag känner, att till och med försöka nästa sig in i folks familjer finns det dom som gör. Helt ärligt talat! Hur orkar man leva så? Hur orkar man finnas?

Jag är glad för det jag har, och jag tycker faktiskt jag har rätt många runt om kring mig, och ni ska veta att ni betyder allt och jag älskar er av hela mitt hjärta!